Flöden:
Inlägg
Kommentarer

Gårdagskvällens republikanska presidentvalsdebatt kan inte ha gjort någon väljare glad. Är det här det bästa vi har, det bästa vi kan åstadkomma, måste många ha frågat sig.

George Will, landets ledande konservativa kolumnist, gör just det i dagens Washington Post där han slutar med:

“Neither Romney nor Santorum looks like a formidable candidate for November.“

Och Andrew Sullivan, konservativ bloggare, skriver att debattens vinnare sitter i Vita huset. Sullivan attackerar helt korrekt framför allt vad de fyra republikanska kandidaterna hade att säga om president Obamas utrikespolitik och om deras lögner,  precis som efter 11 september:

”Santorum really does seem to be implying that Obama has some kind of secret agenda vis-a-vis Iran. And he pretty obviously would launch a massive war on Iran. We’re hearing the kind of language we heard after 9/11. Exactly the same language; exactly the same arguments; exactly the same paranoia.

There seems to be no memory of the Iraq war at all. It never happened. There was no error. There is nothing to explain. And yet they do not seem to realize that that catastrophic war is the reason Barack Obama is president. It’s like an etch-a-sketch party. Shake it one election cycle – and the past disappears completely! …This is a party about ideology, not reality.

Newt attacks General Dempsey on the rational international conduct of the Iranian regime. Then Gingrich repeats exactly the same argument used for the Iraq war. Exactly the same. And blames the experts in the military for not “believing” what is apparently obvious. Romney then buys into the Santorum line that Iran wants to use a nuke against the US. He then lies about Obama “opposing” crippling sanctions. Does Romney believe that if he simply says that Obama hasn’t placed sanctions on Iran, it will somehow become true? So that’s another bald-faced lie.”

Liberale kolumnisten E.J. Dionne Jr. ber om ursäkt i dagens Washington Post för sin vanmakt över republikanerna fortsätter att utmåla presidenten som ett slags utlänning, ”alien”.

“Please forgive this outburst. It’s simply astonishing that a man in his fourth year as our president continues to be the object of the most extraordinary paranoid fantasies. A significant part of his opposition still cannot accept that Obama is a rather moderate politician quite conventional in his tastes and his interests. And now that the economy is improving, short-circuiting easy criticisms, Obama’s adversaries are reheating all the old tropes and cliches and slanders.”

Dionne slutar:

“We are blessed with the freedom to say whatever we want about our president. But those who cast Obama as something other than one of us don’t understand him and don’t understand what it means to be American.”

Här är han, Amerikas president:

Jag har inte skrivit om den republikanska primärvalskampanjen sen Floridavalet den 31 januari, men så hände heller inget avgörande i de fem valen sen dess. Och sannolikt kommer inget avgörande att hända på länge än.  Men nu är det kampanjpaus fram till den 28 februari, så en liten avstämning kan vara lämplig.

Mitt Romney vann i Nevada och Maine medan Rick Santorum kom först i Colorado, Minnesota och Missouri. Men det var mest symboliska segrar, utan större betydelse för striden om elektorsrösterna, som ju avgör amerikanska presidentval.

Det är värt att uppmärksamma att Santorum nu övertagit andraplatsen efter Romney. För Newt Gingrich var veckan trist – sist i tre av de fyra valen i vilka han deltog.

Men det mest noterbara var det låga valdeltagandet, vilket gör att resultaten i alla den gångna veckans val bör tas med en stor nypa salt.

I Maine igår kväll, till exempel, med en befolkning på 1,3 miljoner, röstade totalt 6 135 människor. Det är ju ingenting — endast två procent av delstatens registrerade republikaner. Romney vann med 2 190 röster mot Ron Pauls 1 996 – alltså 194 rösters övervikt. Och det har varit likadant hela veckan: i Nevada röstade totalt 12 000 färre människor än 2008; i Minnesota 15 000 färre; i Colorado 5 000 färre; och i Missouri mindre än hälften jämfört med 2008.

Alltså: de republikanska väljarnas allmänna ointresse och ljumma inställning till partiets kandidater underströks med kraft under den gångna veckan. Det bådar inte gott för republikanerna i den kommande och avgörande striden mot president Obama där entusiasm och kraftsamling kommer att krävas för att vinna.

Idag har Obama övertaget i opinionsmätningarna mot alla fyra republikanska kandidaterna – över Romney med 48 procent mot 43 procent, Santorum med 50 mot 40, Gingrich med 51 mot 40, och Paul med 48 mot 41.

Och i striden om de avgörande elektorsrösterna – det krävs 270 för att vinna i november – spår RealClearPolitics idag en ledning för Obama med 217 mot 181. Striden i höst gäller framför allt 140 delegater i elva delstater. 2008 vann Obama i tio av de elva delstaterna — Misssouri var undantaget — och besegrade John McCain med 368 elektorsröster mot 173.

Handlar Clint Eastwoods reklamspot om Chrysler, kallad “Halftime in America” och sedd av 111 miljoner tittare under Super Bowl i söndags, bara om bilar eller också om politik?

Diskussionen går vidare.

Chryslers 2 300 återförsäljarna fick se annonsen strax före Super Bowl och hälsade den med tårar av glädje och ovationer vid sitt årliga försäljningsmöte, enligt en rolig artikel av James B. Stewart i dagens New York Times, “When Cars Meet Politics, a Clash”.

Stewart skriver också att återförsäljarna var “mycket upprörda” över republikanske politiske strategen Karl Roves kommentar nyligen. Rove sa att han var “kränkt” av TV-annonsen som han såg som ett tack till president Obama för ha hjälpt Chrysler ur den stora krisen för ett par år sen. Rove försummade dock att säga att det 80 miljarder dollar stora lånet till Chrysler och General Motors utfärdades under både George W. Bushs och Obamas administrationer.

Bush, Roves gamla chef, råkade tala till Chryslers återförsäljare samma dag som Rove gjorde sin kommentar på Fox News.

Skriver Stewart:

“I’d do it again,” the former president said of his decision to bail out the auto industry. “I didn’t want there to be 21 percent unemployment.”

Återförsäljarna var så arga på Rove att de utfärdade en sällsynt gemensamt uttalande där de sa, “vi hyser inga tvivel om att denna annons inte hade någon politisk agenda av något slag, utan konstater snarare faktum och uttrycker hopp för framtiden för oss alla och för Amerika”.

Politik eller inte, och jag tycker inte den handlar om politik, men diskussionen om denna fina reklamspot handlar om politik, massor av politik.

Hur är läget i den republikanska primärvalskampanjen efter totalt åtta drabbningar? Vem leder? Vem ligger efter? Vad kommer näst? Hur lång blir kampanjen?

Jag tvivlar på att få redogör för det hela bättre än Larry Sabato i sin “Sabato’s Crystal Ball”.

Sabato är professor i statskunskap vid University of Virginia och direktör för dess Center for Politics.

Ta och lyssna — en klok röst i mediabruset.

Clint Eastwoods TV-reklam om Detroit och Chrysler och bilindustrins starka come back under Super Bowl igår kväll har väckt ett enormt uppseende.

Den två minuter långa ”Halftime in America” liknar mycket Chryslers reklamspot med Eminem under förra årets Super Bowl.

Och den liknar också den klassiska TV-reklaman från 1984 till stöd för Ronald Reagan, ”Morning in America”.

Republikanske strategen Karl Rove är upprörd medan liberala röster gottar sig och hävdar att ”Eastwood made Obama’s day”.

Är ”Halftime in America” politisk reklam? Kan den ses som stöd för president Obama och hans insatser som räddade bilindustrin i Detroit?

Obamas namn nämns aldrig i ”Halftime in America” och Eastwood, republikan eller snarare libertarian, säger inget, åtminstone inte än.

Själv är jag osäker. Det är nog att övertolka det hela. Men kolla själva!

I South Carolina för tio dar sen vann Gingrich med 40 procent av rösterna mot Romneys 28 — siffrorna blev helt omvända i Florida idag. Därmed återställde Romney ordningen så att säga i den republikanska primärvalskampanjen. Favoriten vann och kan stärkt se fram emot kommande drabbningar.

Floridavalet gick alltså precis som opinionsmätningarna spått — Mitt Romney vann med 46 procent av rösterna mot Newt Gingrichs 32, Rick Santorums 13 och Ron Pauls 7 procent. Enligt CNN vann Romney inom snart sagt alla väljargrupper, till och med bland Tea party-anhängarna med 41 procent mot 37 för Gingrich, bland kvinnorna med 52 mot 28 procent och bland hispanics, som utgjorde 14 procent av de drygt 1,6 miljoner väljarna, med 54 procent mot 29. Endast bland de som kallade sig ”mycket konservativa” och bland de väckelsekristna slog Gingrich Romney.

Romneys seger kom genom en fullständigt sanslöst dyr TV-kampanj på över 15 miljoner dollar, mot Gingrichs drygt 3 miljoner, det mesta via de så kallade Super PACs, som hittills under kampanjens fyra veckor spenderat över 44 miljoner dollar på TV-reklam.

All TV-reklam i Florida var negativ, nästan till 100 procent. Det var inte pajkastning, det var knivkastning, gyttjebrottning. Frågan är nu hur den hänsynlöst negativa kampanjen i Florida påverkar den fortsatta kampanjen. Det nu finns mycket ont blod mellan Romney och Gingrich. Det märktes ikäll. Ingen av dem var särskilt generös i sitt tal, inga varma gratulationer precis, och det kan inte båda gott för det republikanska partiet på längre sikt, inför höstens drabbningar mot president Obama.

Republikanerna möter dessa farhågor med att säga att vi kommer att samsas till slut, vi kommer att enas kring vårt partis kandidat, vem än det nu blir, allt för att besegra Obama. Det återstår att se. I Vita huset kan man dock inte annat än att glädjas åt den bittra interna republikanska kampanjen och hoppas den fortsätter länge än. Det beror på pengar, förstås, och bara Romney har gott om dem.

För Gingrich måste det nu se dystert ut även om han käckt meddelade ikväll att 46 stater återstår i kampanjen. Hans negativa taktik att smäda Romney — moderaten, ja, liberalen från Massachusetts — gick inte hem. Hans taktik att framstå som den konservativa arvtagaren til Ronald Reagan, som anti-etablissemangets och anti-Washingtons kandidat, gick inte hem. Hur kunde den göra det med en kandidat som Gingrich, urtypen av en partipolitisk insider, urtypen för Washington med en lång karriär i huvudstaden bakom sig, både som politiker och lobbyist? Det var ett väl magstarkt och föga trovärdigt budskap, och Floridas väljare tycks ha genomskådat detta. Och det bådar inte gott för hans framtid i denna kampanj.

Spänningen har gått ur primärvalet i Florida imorgon. Alla opinionsmätningar har Mitt Romney i ledningen, några med så mycket som 20 procent, och den politiske statistikern Nate Silver skriver på sin blogg FiveThirtyEight i New York Times att Romney har 97 procents chans att vinna och beräknas ta hem nästan 45 procent av rösterna.

Därmed, enligt Silver, skulle Romney klart slå Newt Gingrich med 29 procent, Rick Santorums 13 procent, och Ron Pauls 11 procent.

Skulle Silvers spådomar bespannas får Gingrich det svårt att fortsätta. Han har redan brist på pengar och en storförlust i Florida kan inte annat än ytterligare försämra hans finanser medan läget för Romney skulle bli precis tvärtom.

Februari ser annars ut att bli en ganska lugn månad med bara en kandidatdebatt, fyra nomineringsmöten – caucuses – i Nevada, Maine, Colorado och Minnesota, samt två primärval i Arizona och Michigan på månadens sista dag. Romney är favorit i samtliga dessa, i Nevada och Arizona där det finns så många mormoner, och i Michigan, där Romney är född och där hans far var guvernör.

Så det blir svårt för Gingrich efter den väntade förlusten i Florida. Visserligen har han redan förkunnat att han tänker fortsätta ända fram till partikonventet i Tampa, Florida i sommar, men såna deklarationer har vi hört förr under kampanjen och de har ofta följts av en dyster presskonferens med beskedet att de ger upp och far hem. Så kanske också med Gingrich?

De två återstående kandidaterna, Santorum och Paul, har knappt bedrivit någon valkampanj alls i Florida och är inte ens kvar i delstaten längre. Det är svårt att se varför de fortfarande kandiderar annat än att göra PR för sig själva och kanske, för Santorom, med sikte på en regeringspost om Romney slår Obama eller ett nytt försök att representera Pennsylvania i amerikanska senaten.

Det handlar ju nu bara Romney och Gingrich, och kanske snart bara om Romney…

De republikanska presidentkandidaterna pucklade på varandra igen igår kväll och på torsdag drabbar de åter samman i ännu en paneldebatt inför primärvalet i Florida nästa tisdag.

Knappt en kväll utan Romney, Gingrich, Santorum och Paul…så det ska bli skönt, och mycket intressant, att få lyssna på president Barack Obama som ikväll håller sitt tredje State of the Union inför kongressen — ett viktigt, kanske avgörande, tal där siktet är inställt på valet i november.

Hur ligger då Obama till inför höstens avgörande? Inte så bra, enligt Gallup, som pekar på att Obama får godkänt av i genomsnitt endast 44 procent under hans tredje år i Vita huset. Den siffran är lägre än för alla presidenter sedan Dwight Eisenhower, med undantag av Jimmy Carters 37 procent – och Carter misslyckades med att bli omvald 1980.

Obamas 44 procent 2011 är lika med Ronald Reagans 1983. Reagan lyckades ändå bli omvald, så där kan Obama finna en viss förtröstan.

Stödet för Obama har stadigt sjunkit under hans tre år som president, från 57 procent hans första år till 47 procent hans andra och nu alltså 44 procent. Det är förstås dystert för Obama och demokraterna, men Gallup påpekar också att stödet för honom stärktes under sista kvartalet 2011, och det är uppmuntrande.

Det kommande kvartalet blir avgörande för Obama, enligt Gallup. Alla presidenter som omvaldes sedan Eisenhower fick i genomsnitt ett 50-procentigt godkännande under valårets första kvartal. De tre presidenterna, Gerald Ford, Jimmy Carter och George H.W Bush, som misslyckades med att omväljas, låg det kvartalet under 50 procent.

Vill ni läsa något mer än om siffror rörande Obamas tre år som president så föreslår jag den konservative Obamasympatisören Andrew Sullivans stora artikel nyligen i Newsweek, ”Obama’s Long Game Will Outsmart His Critics.”  Den är lysande.

Den republikanska berg-och-dal liknande primärvalskampanjen fortsätter. Efter tre olika vinnare i Iowa, New Hampshire och South Carolina är det nu Newt Gingrichs tur att ligga i topp.

Jag bloggade efter New Hampshire att något alldeles extra och oväntat behövdes för att förhindra att Mitt Romney blir partiets presidentkandidat — just detta ägde rum i South Carolina denna vecka.

Newt Gingrichs fullständigt osannolika uppmarsch i opinionsmätningarna i South Carolina — från 21 till 35 procent på bara fem dagar medan Romney samtidigt gick bakåt från 32 till 26 procent — kröntes idag med seger. Och det var inte vilken seger som helst, utan en övertygande seger med över 12 procent, 40 procent mot 28 för Romney, och med Rick Santorum på 17 procent occh Ron Paul på 13 procent långt bakom.

Striden om den republikanska nomineringen är nu en strid mellan Romney och Gingrich, och den kan bli långvarig. Det snabba avgörande, som Romney hade hoppats ske i South Carolina, infann sig inte. Avgörandet har skjutits ytterligare på framtiden, åtminstone till Florida-valet den 31 januari.

Av de republikanska väljarna i South Carolina, som till väl över 60 procent betecknade sig som konservativa och väckelsekristna, ansåg 45 procent att det viktigaste i avgörande om vem de röstade var vem de trodde kunde slå Barack Obama i november. Av dessa valde 48 procent av väljarna Gingrich mot 39 procent för Romney.

Av väljarna var 78 procent mycket oroade över landets ekonomi och 61 procent ansåg att ekonomin var den viktigaste valfrågan. Frågor som abort och invandring kom långt efter, enligt väljarundersökningarna under röstandet idag. Gingrichs kvinnoaffärer och tre äktenskap tycks inte ha spelat någon större roll, ty Gingrich vann i alla väljargrupper, bland manliga såväl som kvinnliga väljare, liksom bland de mest konservativa och Tea party-sympatisörerna.

Republikanska partiets konservativa vill uppenbarligen har någon som som de tror kan ge Barack Obama en match i höst. Men med blicken mot presidentvalet november är det som ägde rum i South Carolina idag bekymmersamt för republikanska partiet. Ja, många republikaner ser en Gingrichseger, och sättet på vilken den kom, som direkt alarmerande.

Charles Krauthammer, som tidigare liksom många andra ledande konservativa kolumnister varnat för Gingrich, skrev nyligen om ”republikanernas självmordsmarsch” när de republikanska kandidaterna anammade demokraternas klasskrigsretorik i sina attacker mot Romney och hans förflutna som framgångsrik riskkapitalist.

Rösterna från höger, med Gingrich som tongivande röst, angrep Romney för att vara för kapitalistisk — snacka om förvirring bland republikanerna…

Krauthammer:

”In a stroke, the Republicans have succeeded in turning a Democratic talking point – a last-ditch attempt to salvage (Obama’s) re-election by distracting from their record – into a central focus of the nation’s political discourse…This is the GOP maneuvering itself right onto Obama’s terrain…The president is a very smart man. But if he wins in November, it will be luck. He could not have chosen more self-destructive adversaries.”

Ledande liberala kommentatorer, som veteranen William Greider i ”The Nation”, trodde inte sina öron efter att ha lyssnat på de kandidaterna tala om ”vulture capitalism” och ”crony capitalism” – det lät ju som direkt plankat från ”The Nation”, skrev Greider glatt.

Den republikanska primärvalskampanjen har nu sett till att de växande ekonomiska ojämlikheterna i det amerikanska samhället hamnat i den centrala politiska blickpunkten. Det är inte längre bara demokraternas och ”Occupy Wall Streets” budskap. Kampen mellan de rika och resten – mellan de 1 procenten och de 99 procenten – blir en stor, kanske avgörande valfråga, i november. Det kan bara gynna president Obama och det demokratiska partiet. Därav ”självmordsmarschen”…

Etta James, en av mina absoluta favoriter, är död. Hon blev 73 år gammal och en musik legend.

Jag hörde henne första gången på en svart radiostation i Los Angeles, hennes födelsestad, i början av 60-talet, och såg henne sista gången för tio år sen på House of Blues på Sunset Strip, också i Los Angeles. Redan då var hon sjuk och hon sjöng från en rullstol.

Men hon sjöng! Mest berömd är hon kanske för sin version av “At Last”, som Glenn Miller och hans orkester spelade in i början av andra världskriget. Men jag nog tycker bäst om henne i bluesen ”I’d rather go blind”. Här är den:

Äldre inlägg »

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.

Join 309 other followers